andresdavid

En varm sommarkväll i skymning. Bilrutorna är nervevade, varm sommarluft fläktar i ansiktet, gräshopporna spelar och det luktar koskit. Åkrarna flyger förbi och känslan är sommar ända ut i fingerspetserna.
Varsamt svänger bilen upp på den lilla grusvägen som leder upp till vårt sommarställes infart. På vänster sida ser man att det lyser i det lilla röda huset uppe på krönet av backen.
Ivrigt kliver jag ur bilen som just parkerat under det stora äppelträdet, och börjar lasta upp bagaget på den rostiga skottkärran som funnits med sedan jag föddes.
En dörr knarrar till, och runt hörnet av det stora buskaget syns en liten figur röra sig i dunklet. Det är mormor Brita som kommit för att möta upp och hälsa oss välkomna. Sommaren är äntligen här.

Sommaren för mig är Åland och vårt sommarställe. Varenda sommar i mitt 19-åriga liv, förutom den senaste, har spenderats där, och därmed kan man säga att det är mitt andra hem. En del av det hemmet är min mormor och morfar som lever i huset bredvid. 

När jag var liten sprang jag alltid in till deras hus innan de andra i min familj vaknat. Mormor lagade varm choklad och bredde rostade ostmackor med kalvkorv åt mig. Sedan slog jag mig ner och tittade på sommarlovsmorgon. Smaken av mormors varma choklad och doften av deras gamla sommartorp med solen skinandes utanför fönstret kommer alltid att finnas kvar i mig.

På eftermiddagarna kom ofta mina kusiner Linnea & Erika upp från deras hus. Det vaknades spel av olika slag. Mormor hade alltid en massa roliga spel som vi kunde spela, och var alltid sugen på att själv vara med. Det spelade ingen roll om spelet hette Skip-bo, Yatzi eller Finns i sjön - mormor ville alltid vara med. På senare år har vi spelat mycket Trival Persuit om kvällarna. Det spelade aldrig någon roll att det var pösmunkar som jag själv, morfar Jan och pappa Lars som deltog - mormor vann alltid. Hon var en mycket lärd och smart kvinna, min mormor. I vissa avseenden tror jag aldrig att hon fick chansen att visa vad hon egentligen var kapabel till i sitt liv.

Ett av de starkaste minnena jag har av min mormor är från sommaren 2007. Jag var på väg ner till havet för att ta ett dopp i det blå efter ett träningspass. Det var en sagolikt vacker kväll, och solen höll just på att gå ner bakom trätopparna på andra sidan viken. 
Från backen ser jag mormor stå längst ut på bron. Hon har sina gångstavar i händerna, och står vänd utåt vattnet. Jag stannar till och bara betraktar min mormor från ett hundratal meter. Jag minns att jag ville hämta kameran och fota henne i smyg. Solen som glimrade i vattnet och speglade sig likt en korridor av ljus in till bron, framför mormor, kunde blivit ett fantastiskt kort. Istället betraktade jag henne bara från håll. Länge stod hon där, innan hon slutligen vände på klocken och började att gå upp för backen med sin tassande gång. 


Tack för allt du givit mig, speciellt de fantastiska somrarna.
Brita Granqvist, må du vila i frid.