Verkligheten
Gick upp ganska tidigt, rostade ett par mackor, kletade på skagenröra och la mig i soffan. Kände mig trött, sliten, deprimerad, orkeslös, och fundersam över vad i helvete en grådassig dag som denna kan komma att bjuda på. Blev bajsnödig och sprang in på toaletten.
Då börjar jag att gapskratta. Jag skrattar som fan, samtidigt som jag tittar på mig själv i spegeln och lyssnar på Eddie Vedders "Rise" på mobilen.
- Hur jävla dum i huvudet är jag? Vem i helvete är så förbannat urflippad, galen, urdum och våghalsig som mig? Vad i all världen har jag givit mig in på?
Varje dag tänker jag på min USA-resa. Jag skulle nog kunna säga att 50% av alla tankar har med den att göra de senaste veckorna. Men det var då och där - på morsans toalett denna söndagsmorgon - som jag först insåg vad jag ska göra. Vilket projekt jag startat upp. Vad jag kommer att få se. Att jag ska sova i öknen med coyotes. Att jag ska trampa oändliga 500mil. Att jag gör det ensam...
Upptäckten av allt detta och så mycket mer, fick mig alltså inte att bli skraj och börja tveka. Den fick mig att börja skratta och känna mig så oändligt lycklig. Så oerhört förväntansfull och priviligerad.
Fattar någon överhuvudtaget vad stort och häftigt detta är? Fattar jag det ens själv? I nuläget - ja. För ett par timmar sedan - nej.
Det är 104 dagar tills jag åker. Om 104 dagar sitter jag på Venice Beach och blickar ut över Stilla Havet tillsammans med min cykel. Om 104 dagar trampar jag på min cykel genom L.A och ser allt det däör man bara sett på film. Om 104 dagar så startar jag en resa som kommer att ta över två månader och som kommer att ta mig över en hel kontinent. 
