Då var man tillbaka i kyla och grönska.
Är back in town, tillbaks i Åmål.
Fem veckor har gått sedan jag och Andres satte oss på planet mot öa.
Det kom att bli en minst sagt fantastisk tripp som slutade i en kraftig bakfylla och misär på Gardemoen i tisdags. Hade laddat på batterierna med allt för många drinkar och helrör, vilket resulterade i en flygresa jag knappt minns.
Avskedet på bargatan var minst sagt jobbigt. Grät som fan och kramade alla arbetskamrater länge. Att det skulle bli så jobbigt att lämna allt, hade jag faktiskt inte väntat mig. Är inte speciellt känslosam av mig i vanliga fall. Om det nu var alkoholen som gjorde att tårarna rullade ner för kinderna, låter jag vara osagt. Men det har varit jobbigt dagarna efter hemkomsten också, så att sorgen var nog inte vätskans uppbåd i det här fallet.
Jag kommer minnas:
- Morgonmötena. De legendariska morgonmötena på Café au lait, där det hölls polsk riksdag - varje dag! Allt prat om pinnar och nattens bravader var fantstiskt att lyssna på. Tänk er 14 idioter som älskar sig själva och att snacka, så fattar ni hur bra det var.
- Solen och värmen som varje dag bara fanns där. Den var konstant, och någon oro för vad morgondagen skulle komma med, var aldig ens ett diskussionsämne.
- Moppeturerna. Jag körde upp på 1300m berg, jag svepte fram längs Ixia med Araben som helgalen chaufför - på en 30år gammal vespa, jag körde i 120km/h ner för ett berg, jag körde som en grek i kaosartad trafik, jag blev tagen av polisen, jag körde utan hjälm. Moppeturerna. De var alltid någonting extra.
- Jobbet på stranden. Alla långa samtal med intressanta och flippade människor, alla toppless-brudar, alla simturer, nattbad och lek i vågorna. Paradise.
- Nätterna som började vid 1 och slutade vid 5. Say no more.
- Våra fester som alltid spårade ut, som jag (vi workers) var stjärna på, som bjöd på obehindrat med alkohol och där ordet "pinsamt" inte existerade. Alla körde så hårt dom kunde, och varje fest har sin egna lilla historia.
- Strippen inför 200 tjejer. Märktigt.
- Svettmacka, gyros, pommes frites, chips och coca cola var vad man åt. Det är skönt å va hemma...
- Känslan av att aldrig behöva oroa sig för något, aldrig behöva ta hänsyn - friheten. Hakuna Matata.
- Mina arbetskamrater. Vem kan glömma pinn-plockarn, araben, odlarn, enhörning eller gulliga kimtown? Ingen.
Resan var fantastisk, men nu är den slut. Dags att återgå till reality.
Tack alla som gjorde uppehället på rhodos till den bästa perioden i mitt liv!
