Han mä flänget
Minns en gråddasig dag i december. Regnet sipprade ner, snön hade förvandlats till en slaskig sörja och det var kallt - så förbannat jävla kallt som det bara kan vara i Sverige.
Det var en fredag vill jag minnas, och jag satt på länståget mellan Karlstad och Åmål. Skulle hem under helgen och käka ordentlig husmanskost.
I höjd med Värmlandsbro fick jag en genial tanke. Mina träningskläder låg i min lilla bag, och därför kunde jag ju avverka mitt distanspass mellan Säffle och Åmål. På så sätt så skulle jag ju verkligen genomföra passet - fast att vädret var ruggigt och jag var trött. En briljant tanke som genast fick mig på bra humör. Jag älskar utmaningar, och två mil i det här vädret är något av en utmaning - ungefär så gick tankesättet. Bytte snabbt om på toan, och hoppade av i Säffle.
Där stod jag på perrongen i världens största rövhål - Säffle.
Kastade upp bagen på ryggen och började färden hemåt. Efter 5km så började det att spöregna. Tempraturen låg på runt 3-4grader, och slasken plaskade under mina fötter.
Jag började att bli pinknödig, och dessutom studsade väskan otäckt på min rygg - som nu började ta skada. Hoppade in i en snödriva och pissade. Genast började jag att skaka av kylan och blev stel som en pinne. All svett inifrån kroppen som blandades med den fuktiga luften och regnet, gjorde att kläderna kylde av mig ordentligt.
Började springa igen, men benen bar inte speciellt bra längre, fötterna var stela och ryggen värkte.
VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?, skrek jag ut i mörkret.
Tog upp mobilen för att ringa hem. Genast lade jag ned den i ryggsäcken igen, och fortsatte att springa.
70min och 15km senare, så satt jag och huttrade i duschen. Jag hade ett fett grin i mitt ansikte och var mäkta nöjd.
Tanken på att klara av turen på egen hand, tanken på att få sätta mig i duschen och vara stolt över mig själv - just den tanken gjorde att jag la ner mobilen när allt kändes som mest hopplöst.
Minnet av denna tur gjorde att jag idag gav mig ut på en 3 mil lång stakrunda på rullskidorna. Jag hade givit mig fan på att äta kladdkaka och se på film. Tanken på hur misslyckad jag skulle känna mig efter, tillsammans med minnet av idiotrundan i vintras, gjorde att jag gjorde något bra utav det hela. Det är jag stolt över.
Minnen gör oss stolta, minnen berättar om vem du är och vad du är kapabel till. Glöm inte det folks!'
Så här sprang jag Lag-SM 2006. Kan säga att Harry Potter spöade skiten ur de övriga tävlande.
Det var en fredag vill jag minnas, och jag satt på länståget mellan Karlstad och Åmål. Skulle hem under helgen och käka ordentlig husmanskost.
I höjd med Värmlandsbro fick jag en genial tanke. Mina träningskläder låg i min lilla bag, och därför kunde jag ju avverka mitt distanspass mellan Säffle och Åmål. På så sätt så skulle jag ju verkligen genomföra passet - fast att vädret var ruggigt och jag var trött. En briljant tanke som genast fick mig på bra humör. Jag älskar utmaningar, och två mil i det här vädret är något av en utmaning - ungefär så gick tankesättet. Bytte snabbt om på toan, och hoppade av i Säffle.
Där stod jag på perrongen i världens största rövhål - Säffle.
Kastade upp bagen på ryggen och började färden hemåt. Efter 5km så började det att spöregna. Tempraturen låg på runt 3-4grader, och slasken plaskade under mina fötter.
Jag började att bli pinknödig, och dessutom studsade väskan otäckt på min rygg - som nu började ta skada. Hoppade in i en snödriva och pissade. Genast började jag att skaka av kylan och blev stel som en pinne. All svett inifrån kroppen som blandades med den fuktiga luften och regnet, gjorde att kläderna kylde av mig ordentligt.
Började springa igen, men benen bar inte speciellt bra längre, fötterna var stela och ryggen värkte.
VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?, skrek jag ut i mörkret.
Tog upp mobilen för att ringa hem. Genast lade jag ned den i ryggsäcken igen, och fortsatte att springa.
70min och 15km senare, så satt jag och huttrade i duschen. Jag hade ett fett grin i mitt ansikte och var mäkta nöjd.
Tanken på att klara av turen på egen hand, tanken på att få sätta mig i duschen och vara stolt över mig själv - just den tanken gjorde att jag la ner mobilen när allt kändes som mest hopplöst.
Minnet av denna tur gjorde att jag idag gav mig ut på en 3 mil lång stakrunda på rullskidorna. Jag hade givit mig fan på att äta kladdkaka och se på film. Tanken på hur misslyckad jag skulle känna mig efter, tillsammans med minnet av idiotrundan i vintras, gjorde att jag gjorde något bra utav det hela. Det är jag stolt över.
Minnen gör oss stolta, minnen berättar om vem du är och vad du är kapabel till. Glöm inte det folks!'
Så här sprang jag Lag-SM 2006. Kan säga att Harry Potter spöade skiten ur de övriga tävlande.
Kommentarer
Trackback
