En arg solstråle
Fick ett infall efter middagen och allt slöande. Måste ut och springa.
Hoppade på rullskidorna och stakade mig upp till Rösskogen. Sen bar det iväg på klumpiga och tröga ben.
Jag kan Rös -och Hannebolsskogarna helt utan och innan efter ett X antal träningstimmar där. Jag älskar de djupa mörka skogarna, backarna och de vida landskapen som man emellanåt får sig en skymt av.
Därför blev jag rent ut sagt förbannad när jag ser vad de gjort med mina skogar.
Längs spåret var det nu ett enda stor jävla kalhygge med bröte och skit. Borta var de fina stigarna inne i den djupa barrskogen, borta var gläntorna där jag ibland stannar och käkar blåbär, och borta var framför allt känslan av att vara i skogen, som jag verkligen gillar.
Ska dom avverka skog, varför göra det där folk motionerar och behöver all motivation de kan få? Nu blir det än jobbigare att plåga sig igenom passen, när omgivningen ser förjävlig ut. Dessutom var stigarna grymma när man kände för mer avslappnad löpning. Nej...Sånt gör mig på dåligt humör.
Passet då? Jo tack. Benen lyder inte riktigt, är ofantligt tröga och den lilla speedighet är fullständigt borta. I varje backe känner man sig klumpig som en kossa. Men! Jag sprang igenom de 8 kilometrarna, och jag måste säga, att emellanåt kändes det som förr, då alla rörelser bara synkar och dynamon i bröstet bara öser in syre i kroppen. Men de tillfällena var få och korta. Vägen tillbaka har börjat, men det är lång...
Så här kunde det se ut när jag, skogs-Ola och Adam härjade som värst.
Och ja, det är svett på ryggen. Mkt svett.
Hoppade på rullskidorna och stakade mig upp till Rösskogen. Sen bar det iväg på klumpiga och tröga ben.
Jag kan Rös -och Hannebolsskogarna helt utan och innan efter ett X antal träningstimmar där. Jag älskar de djupa mörka skogarna, backarna och de vida landskapen som man emellanåt får sig en skymt av.
Därför blev jag rent ut sagt förbannad när jag ser vad de gjort med mina skogar.
Längs spåret var det nu ett enda stor jävla kalhygge med bröte och skit. Borta var de fina stigarna inne i den djupa barrskogen, borta var gläntorna där jag ibland stannar och käkar blåbär, och borta var framför allt känslan av att vara i skogen, som jag verkligen gillar.
Ska dom avverka skog, varför göra det där folk motionerar och behöver all motivation de kan få? Nu blir det än jobbigare att plåga sig igenom passen, när omgivningen ser förjävlig ut. Dessutom var stigarna grymma när man kände för mer avslappnad löpning. Nej...Sånt gör mig på dåligt humör.
Passet då? Jo tack. Benen lyder inte riktigt, är ofantligt tröga och den lilla speedighet är fullständigt borta. I varje backe känner man sig klumpig som en kossa. Men! Jag sprang igenom de 8 kilometrarna, och jag måste säga, att emellanåt kändes det som förr, då alla rörelser bara synkar och dynamon i bröstet bara öser in syre i kroppen. Men de tillfällena var få och korta. Vägen tillbaka har börjat, men det är lång...
Så här kunde det se ut när jag, skogs-Ola och Adam härjade som värst.
Och ja, det är svett på ryggen. Mkt svett.
Kommentarer
Trackback
