Det är en ny tid.
Sitter i min morgonrock. De gosiga tofflorna som påminner mig om mjuk pepparkaka har jag också på mig.
Klockan är över lunch, och jag smaskar på en macka, vilket är den fjärde i ordningen - och tillika frukost. Jag känner mig dekandent, jag känner mig överflödig och jag är framförallt ofantligt långsam. Allt jag gör går i slow motion, just för att jag inte har något att uppfylla. Man kan säga att jag dödar tid i väntan på ingenting. Min längtan till att ta mig för något är däremot stark.
Jag vill bli världens bästa längdåkare.
Jag ska springa junior-VM på 10 000m nästa år.
Jag ska försöka att skaffa mig ett jobb inom kvällsposten.
Jag ska flytta till Oslo och tjäna storkovan.
Jag ska också cykla runt hela jordklotet, bara för att jag vill.
Det är tisdagen den tjugofemte, tvåtusennio. Är det så här det skulle bli?
Nej, det var inte det här jag hoppades på när jag satte mig på en gymnasial utbildning för tre år sedan. Jag hade hoppats på att utveckla mig inom någonting - bli bra. Det slutade med att jag lärde mig ett antal saker så där lite halvdant, och mest bara gled omkring.
Nu får jag äta hela den sura citronen istället för att bara smaka.
Jag står utan utbildning för att söka mig in på någonting. Jag står utan några speciella talanger (även om jag vet att jag skulle göra mig bra inom sportjournalistiken) och jag sitter framförallt hemma i morsans kök i en morgonrock och tofflor som ser ut som mjuk pepparkaka.
Är det ett misslyckande?
JA, det är ett misslyckande. Jag hade ambitioner att bli så mycket mer - att bli känd för någonting. Min fallenhet för att ta den kortaste vägen har dock slagit väl ut.
Finns det hopp?
NEJ, det finns egentligen ingenting som talar för det. Jag sitter fortfarande här i min morgonrock och tofflor som luktar mjuk pepparkaka.
Men!
Det löser sig - eller hur? Finns det någon fras som är jag, så är det nog "det löser sig". För det gör det ju! Allting har ett svar, allting kommer att klaras av och ta form, så småningom. Må hända att jag är en late bloomer, men mina drömmar kommer att uppfyllas, bara jag lär mig att ta mig an dem.
Vad som känns mest och bäst för dagen?
- Att cykla runt jorden. Har länge drömt om detta, mest i perioder. Men det är verkligen något jag skulle vilja ta mig an. Man förstår inte världen innan man sett den.
Nu ska jag ta av mig min morgonrock och tofflor som inte alls ser ut som mjuk pepparkaka, och rensa stuprören från mossa. Har lovat mamma det. Sen blire kladdkakebak och filmtittande.
Klockan är över lunch, och jag smaskar på en macka, vilket är den fjärde i ordningen - och tillika frukost. Jag känner mig dekandent, jag känner mig överflödig och jag är framförallt ofantligt långsam. Allt jag gör går i slow motion, just för att jag inte har något att uppfylla. Man kan säga att jag dödar tid i väntan på ingenting. Min längtan till att ta mig för något är däremot stark.
Jag vill bli världens bästa längdåkare.
Jag ska springa junior-VM på 10 000m nästa år.
Jag ska försöka att skaffa mig ett jobb inom kvällsposten.
Jag ska flytta till Oslo och tjäna storkovan.
Jag ska också cykla runt hela jordklotet, bara för att jag vill.
Det är tisdagen den tjugofemte, tvåtusennio. Är det så här det skulle bli?
Nej, det var inte det här jag hoppades på när jag satte mig på en gymnasial utbildning för tre år sedan. Jag hade hoppats på att utveckla mig inom någonting - bli bra. Det slutade med att jag lärde mig ett antal saker så där lite halvdant, och mest bara gled omkring.
Nu får jag äta hela den sura citronen istället för att bara smaka.
Jag står utan utbildning för att söka mig in på någonting. Jag står utan några speciella talanger (även om jag vet att jag skulle göra mig bra inom sportjournalistiken) och jag sitter framförallt hemma i morsans kök i en morgonrock och tofflor som ser ut som mjuk pepparkaka.
Är det ett misslyckande?
JA, det är ett misslyckande. Jag hade ambitioner att bli så mycket mer - att bli känd för någonting. Min fallenhet för att ta den kortaste vägen har dock slagit väl ut.
Finns det hopp?
NEJ, det finns egentligen ingenting som talar för det. Jag sitter fortfarande här i min morgonrock och tofflor som luktar mjuk pepparkaka.
Men!
Det löser sig - eller hur? Finns det någon fras som är jag, så är det nog "det löser sig". För det gör det ju! Allting har ett svar, allting kommer att klaras av och ta form, så småningom. Må hända att jag är en late bloomer, men mina drömmar kommer att uppfyllas, bara jag lär mig att ta mig an dem.
Vad som känns mest och bäst för dagen?
- Att cykla runt jorden. Har länge drömt om detta, mest i perioder. Men det är verkligen något jag skulle vilja ta mig an. Man förstår inte världen innan man sett den.
Nu ska jag ta av mig min morgonrock och tofflor som inte alls ser ut som mjuk pepparkaka, och rensa stuprören från mossa. Har lovat mamma det. Sen blire kladdkakebak och filmtittande.
Kommentarer
Trackback
